måndag 2 augusti 2010

Nära döden-upplevelse

J. kom på den briljanta idéen *not* att vi skulle fara till Skuleberget och åka linbanan upp till toppen. Bara för att jag är så himla snäll, så gick jag med på detta för familjens skull.
Till saken hör att jag inte ens kan åka Pariserhjulet på Gröna Lund, för jag är
fruktansvärt höjdrädd.
Men sagt och gjort, vi packade ner fika och lunch och åkte iväg söderut.
När vi kom fram till parkeringen kände jag hur det vände sig i magen på mig när jag tittade uppåt, trodde att min absolut sista stund var kommen.
Saga satt med mig, pratade glatt på men fick bara enstaviga svar. Jag hade fullt sjå att djupandas och satt och blundade hela vägen upp. Paniken låg på lur hela tiden och inte blev det bättre när liftarna stannade för att släppa på och ur folk hela tiden.
När vi kom upp möttes vi av en helt sagolik utsikt, men när vi kom till en utsiktsplats kunde jag inte ens gå nära staketet och sätta mig. Jag trodde att det skulle stupa rakt ner, men flickorna lugnade mig och berättade att det inte alls var farligt.
När vi satt och tittade på utsikten längst upp kom det två stycken som KLÄTTRADE upp för berget.
J pratade med dem och de sa att det inte var speciellt jobbigt, men att visst är man högt upp. Då kände jag att herregud hur kan man utsätta sig frivilligt för något sånt, jag skulle inte ha gjort det för en miljon.

Efter vi fikat skulle vi naturligtvis ner samma väg, men jag hade räknat ut att det skulle vara värre att åka ner. Jag skulle minsann inte sätta mig i liften igen...
...istället GICK jag ner. Sanna följde mig men i efterhand fick jag veta att hon gjorde det bara för att jag inte skulle behöva gå själv. Gullunge!                                                                                                                                                                                      
Nu förstår jag utförsåkarna, när de pratar om hur mjölksyran sätter sig i benen. När vi kom i slutet av "vandringsleden" så skakade benen både på Sanna och mig, för det var jobbigt att försöka hålla emot i nerförsbacken.                                             
Men nu i efterhand tycker jag att jag gjort världens bedrift, dessutom som J säger: jag har övervunnit min rädsla. Det här kommer jag att leva på länge och det blir något att berätta för barnbarnen!!                                                                                                          

Ha det bra alla
Kram

15 kommentarer :

Camilla sa...

Hahaha...
Ja...visst var det tufft av dig att åka upp men du hade varit tuffare om du åkt ner också ;)
Fan....nu fick du motion på köpet.....inte bra ;)
Kram på dig!

Gilla sa...

Jag tycker synd om dej, som är så höjdrädd.

Själv reagerar jag inte alls. Kan räkna upp några höjder jag har varit på:

1: Åkt linbana upp till Teides högsta topp 3718 meter över havet.

2: Varit uppe i Eifeltornet två gånger.

3: Åkt Pariserhjulet i Wien.

4: Åkt Pariserhjulet i Köpenhamns Tivoli.

Nej nu slutar jag innan du blir åksjuk.

Svar: Så tokigt det kan bli, när barn funderar. Trevligt då att du fick dina döttrar i kompensation.

Kram/Gilla

Gilla sa...

Jag glömde en sak. Texten i den här bloggen svämmar över till höger under "Bloggintresserade". Kan det vara bara hos mej?

Kram igen/Gilla

Carina Sjölund sa...

Jag har oxå åkt dom där liftarna,men det var första och sista gången.Ni hade ialla fall tur med vädret :) Kram

Carina Sjölund sa...

Sv: Ja,det stämmer u och jag är kusiner. Kram

lolla sa...

hihi....småskrattar för mig själv, exakt så gjorde min mamma åxå när jag var liten hon promenerade hela vägen ner hon åxå....
Annars måste det ha varit en härlig utflykt.
fin att vara glad över lista....
kram lolla

aina sa...

Hej
Jag är också höjdrädd. Men åkte ändå liften upp. Benen skakade, och tårarna var inte långt borta när jag kom upp. Det första jag sa var:Kan man gå ner? Det var en lättnad när jag fick ja på den frågan.

Anonym sa...

Älskar höjder och vyer men är Djuprädd, åkte liften med en högst oförstående man som snarare var en 14-åring inuti, som naturligtvis skulle skaka på liftkorgen trots att jag höll i mig så händerna vitnade och var svimfärdig.
Jag åkte också ner, det var då han skulle "busa" och fy hell, jag säger bara:
Det var värre!
och
Aldrig mer!

Ann-Louise sa...

Då har du gjort något som jag aldrig gjort -vart uppe på Skuleberget! Jag skulle inte ha svårt för det men det har aldrig blivit av.

Har ni haft fint idag? Pappa hade 23 grader berättade han!

Fridens liljor

Susanne P sa...

Du...jag skulle gjort PRECIS som du!!! GÅTT ner! ALDRIG att jag skulle åkt linbanan ner!
Sv: Japp!! :)
Kram

gunsan sa...

Den där linbanan åkte vi för några år sedan när vi hade Norge-främmande, när vi skulle ner så ville Roffes kusin som är en riktig hurtbulle, gå ner o jag gick med henne, o jisses amalia vad det var jobbigt, det gick ju inte att sträcka på benen;))
kramizzzzzz

♥ Carina ♥ sa...

Här har du en som gjort det utan en miljon! Klättrat uppför berget alltså. Kan säga att jag var ganska stolt över mig själv efteråt.
Om min bergsklättring finns att läsa 2 sep. 2009.

Jag är höjdrädd och har också åkt linbanan och tyckte att det var läskigt. Jag höll hårt i Tobias snickarbyxor ska du veta :)
Kram

Sus sa...

Skönt att höra att det finns fler med extrem höjdrädsla!
Pariserhjulet...hu och nej tack...jag glömmer aldrig sista gången...typ 2000.
Det finns många historier i detta ämne:) men JAG hade absolut också gått ner...med värkande ben sen!

Kraaaaaam

Malin sa...

Texten "svämmar över" åt höger för mig oxå...

Jag är oxå höjdrädd, har alltid varit fast det har blivit bättre med åren. Kan få såna där tvångstankar om jag står högt upp att jag undrar vad som händer om jag hoppar... *ryser*
Tycker du var modig!
Kram Malin

Daniel sa...

Ibland bör man övervinna sina rädslor! Tänk så mycket du vann på det! Trevligt folk å en gudomlig utsikt!!!