Nära döden-upplevelse

J. kom på den briljanta idéen *not* att vi skulle fara till Skuleberget och åka linbanan upp till toppen. Bara för att jag är så himla snäll, så gick jag med på detta för familjens skull.
Till saken hör att jag inte ens kan åka Pariserhjulet på Gröna Lund, för jag är fruktansvärt höjdrädd.
Men sagt och gjort, vi packade ner fika och lunch och åkte iväg söderut.
När vi kom fram till parkeringen kände jag hur det vände sig i magen på mig när jag tittade uppåt, trodde att min absolut sista stund var kommen.
Saga satt med mig, pratade glatt på men fick bara enstaviga svar. Jag hade fullt sjå att djupandas och satt och blundade hela vägen upp. Paniken låg på lur hela tiden och inte blev det bättre när liftarna stannade för att släppa på och ur folk hela tiden.

När vi kom upp möttes vi av en helt sagolik utsikt, men när vi kom till en utsiktsplats kunde jag inte ens gå nära staketet och sätta mig. Jag trodde att det skulle stupa rakt ner, men flickorna lugnade mig och berättade att det inte alls var farligt.
När vi satt och tittade på utsikten längst upp kom det två stycken som KLÄTTRADE upp för berget.
J pratade med dem och de sa att det inte var speciellt jobbigt, men att visst är man högt upp. Då kände jag att herregud hur kan man utsätta sig frivilligt för något sånt, jag skulle inte ha gjort det för en miljon.

Efter vi fikat skulle vi naturligtvis ner samma väg, men jag hade räknat ut att det skulle vara värre att åka ner. Jag skulle minsann inte sätta mig i liften igen...

...istället GICK jag ner. Sanna följde mig men i efterhand fick jag veta att hon gjorde det bara för att jag inte skulle behöva gå själv. Gullunge!                                                                                                                                                                                      

Nu förstår jag utförsåkarna, när de pratar om hur mjölksyran sätter sig i benen. När vi kom i slutet av "vandringsleden" så skakade benen både på Sanna och mig, för det var jobbigt att försöka hålla emot i nerförsbacken.                                             

Men nu i efterhand tycker jag att jag gjort världens bedrift, dessutom som J säger: jag har övervunnit min rädsla. Det här kommer jag att leva på länge och det blir något att berätta för barnbarnen!!                                                                                                          

Ha det bra alla

Kram