Sömnad och glasögon

Bilder på mina alster. Gardiner och kuddar är mörklila, även fast de ser mörkblå ut.

Idag har jag hållit på med svärmors gamla symaskin hela dagen. Började med att sy en mörklila gardin till Sannas rum, tyget räckte även till tre kuddar.

Tråden hoppade ur några gånger och då upptäckte jag något: min syn har försämrats drastiskt!! Jag försökte trä in tråden i det förbenade nålsögat, men det gick inte.

Fick panik, halvblind som jag var, men till slut ordnade det upp sig efter många och långa haranger.

När jag skulle sy det sista för hand fick jag ta av mig glasögonen, såg inte eftersom tyget och tråden var så mörk.

Det är bara att inse: tid för undersökning måste beställas, kan inte ha det så här. Men jag ser tusenlapparna fladdra iväg, inte billigt med progressiva precis.

Nu fightas optikfirmorna om kunderna: få två, betala för ett, är en slogan en firma kör med. Men när jag var i Eskilstuna gick jag förbi en affär där man fick lika mycket rabatt som man är år. (Det där blev konstigt, men om jag förklarar så här: eftersom jag är 37 år, skulle jag få 37% rabatt på bågarna!) Det kanske man skulle tjäna på, måste ta mig en funderare!!

För att återgå till min sömnad: när jag gick i trean fick jag en tvåa i slöjd och jag har aldrig haft bättre än en trea. Har aldrig gillat att sy förut, men konstigt nog tycker jag att det är jättekul nu.

MEN (som Tony Irving i Let's dance brukar säga), min gamla slöjdfröken sitter på min axel varje gång jag tar fram symaskinen och sitter kvar till jag ställer undan den.

Hör hennes röst hela tiden, alltid anklagande, aldrig berömmande. Men nu, ett x antal år senare, behöver jag inte följa några mallar, jag syr som jag själv vill.

Det värsta är nog att jag är så självkritisk. Allt ska vara så perfekt och det kan vara ganska jobbigt ibland. Kanske det vore att föredra att syfröken bedömer och godkänner mitt arbete?

Ajöss