söndag 8 november 2009

Livets efterrätt...

För drygt två år sedan hamnade jag i en diskussion om barnbarn. Jag sa kaxigt att jag minsann inte längtade speciellt, eftersom Saga och Sanna då var 10 respektive 9 år, tyckte att vi nyss haft det där med blöjor och välling.
Tanken fanns liksom inte att Rebecca och Bea faktiskt var 26 respektive 21 år, var som jag "glömde" det.
Vad händer? Jo, två månader senare får jag och J reda på av Bea att vi ska bli mormor och morfar!! Shit, vad glad jag blev, det hade jag ju inte trott när jag satt och diskuterade.
Cirka ett halvår senare kom Rebecca och berättade att de skulle ha barn, och shit igen vad glad jag blev!!

Eftersom Line bor med mamma Bea och pappa Marcus i Eskilstuna, så har vi inte den täta kontakt jag skulle ha önskat.
Men när vi träffs blir det mer intensivt och jag är med henne på ett annat sätt.
Alfons bor i Ö-vikstrakten, så vi kan kramas några gånger i veckan. Vi har också haft honom hemma hos oss över natten, himla mysigt!

När våra äldsta tjejer var små hade vi inte ofta tillgång till barnvakt, därför vill jag försöka avlasta Rebecca och Andreas så mycket de vill. Jag har ryckt ut vid magsjukor och influensor, men även när de skulle gå ut med kompisar.
Hade förstås önskat att jag kunnat hjälpa till med Line på samma sätt. Bea och Marcus har ingen där nere, måste kännas tufft om det händer något i sjukdomsväg.

Det här med livets efterrätt förstår jag till fullo nu. Vad härligt det känns att hålla i dem när de är glada och lika härligt är det att lämna tillbaka dem när de börjar bli griniga!
Det finns damer i 50-60-årsåldern som blir gravida på konstgjord väg, fullständig idioti enligt mig och de flesta.
För Gud hade en anledning till varför han ordnade så finurligt med att fruktsamheten avtar ju äldre man blir. Den anledningen förstår jag när jag t ex haft Alfons här över natten.
Vi har inte samma ork som när vi var yngre!
Ajöss

5 kommentarer :

♥ Carina ♥ sa...

Håller med dig där, stackars barn, att ha föräldrar i pensionsåldern när dom är tonåringar...
Jag förstår att barnbarn är livets efterrätt.
Jag undrar....kan man kanske förbjuda sina barn att flytta FÖR långt bort??...
Nä....det kanske man inte kan...suck!! :)
Kramiz

Camilla sa...

Jag förstår att det är att helt underbart att vara mormor.
Men jag hoppas att det dröjer... minst 10år till,för min del.
Ha det bra och kram på dig!

Anonym sa...

Visst är det livets efterrätt, och det blir bara underbarare ju fler barnbarn det föds, helt otroligt härligt!!
Kramizzzz
Gun

Madeleine sa...

Hej! En äldre mamma eller pappa älskar nog sitt barn lika mycket som någon som är runt 25 år. Man får inte vara så dömande.
Kram Madeleine

miruschka sa...

Absolut, jag tvivlar inte på kärleken från en äldre förälder. Men vad jag menar är att som äldre (och jag är 50), så orkar man inte med lika mycket som man gjorde som 25-30-åring. Redan nu tycker den yngsta dottern att jag är gammal, mycket äldre än kompisarnas mammor (var 39 när hon föddes).Vad jag tycker är fel, både mot barnet och sig själv, är att på konstgjord väg bli gravid, som i ett fall, som 67-åring!